Sleeping With Sirens - Ledgends

2/5.

 

Att gå i Fall Out Boys fotspår och ta sig an ett mer pop-influerat sound verkar vara något som SWS gjort med den här färska singeln. Låten har blivit utvald till att vara den amerikanska truppens officiella låt vid ett större idrottsevenemang och till höger och vänster hör man hur bra det här och hur stort det är för bandet.

Jag är glad för deras skull, men det bortser inte från det faktum att låten inte alls lever upp till hypen. Det är en ganska intentsägande låt med ett slow beat och den kommer riktigt aldrig igång, utan fortsätter på samma sätt genom hela låten till stor del. Kellin gör inte sitt bästa performance med sången heller, det känns bara halvhjärtat och ofokuserat, vad bandet än själva må säga om låten i reklamsyften. 

Jag vet att Sleeping With Sirens kan mycket bättre än det här och hoppas att det visar upp mer energi och något faktiskt som berör på nya skivan "Gossip" som kommer ut i september. De har fansens stöd i ryggen, hur skivan än blir kommer de ha kvar det stödet. Att se ett band som ändå har potential till att göra bättre välja att ta den kortare vägen ut, är inte alls lika underhållande.

Legendes är inte pop när den är som bäst och verkligen inte rock överhuvudtaget. Det är en mellanmjölksblandning i mitten som tröttar ut mer än den underhåller. x

Little Jinder - Amy

3/5.

 

Det är ingen hemlighet att Little Jinder är en av mina absoluta favoriter. Hon är sådär skönt kaxig och lämnar ut sig själv i sin musik och i texterna på ett sätt som ingen annan gör: det finns något äkta med henne som jag bara älskar. Med den fenomenala singeln "Kvicksand" i bageget hade jag otroligt höga förhoppningar på senaste singeln "Amy" som släpptes för någon vecka sen.

Min första reaktion var besvikelse. Det var något som kändes off, inte alls lika klockrent strålande som när jag lyssnade på Kvicksand för första gången. Nu efter ett par lyssningar har den där besvikelsen försvunnit en del, men jag är fortfarande inte helt såld men på god väg till att bli det.

Kontrasten mellan verserna och refrängen är slående: det låter nästan som om det är två olika låtar som satts ihop till en. Det är en skillnad i beatet och upplägget överlag, refrängerna och bryggan på slutet är låtens stora styrkor för mig. Som vanligt är texten träffande på det där sättet som bara Jinder kan få till, hon sätter ord på känslor man knappt ens visste att man hade men som finns där under ytan och pressar.

En öppen och ärlig kärleksförklaring till Amy Winehouse som försvann alldeles för tidig blandat med ångest och tomhet: ett Sverige gjort helt i glass. Om det är något som inte går att värja sig ifrån är det Jinders sätt att vara helt utlämnande och ärlig i texterna, det är hennes allra starkaste kvalité som artist, tillsammans med hur proffsigt hon sköter produktionerna och bygger upp sitt sound från grunden.

Även om "Amy" inte är hennes starkaste släpp för mig är jag positiv att hennes stundande album som fortfarande inte fått ett officiellt namn eller release, kommer golva mig minst lika brutalt som "Allting Suger" gjorde. Jinder är redan nu än en ikon, tronen är hennes att ta över.

Nadja Evelina - Aldrig samma/Alltid samma

4/5.

Bäst: "Ni Två" och texterna.

Sämst: Att det bara är fem låtar??

 

Det här är den första EP:n från denna otroligt begåvade artisten. Fem låtar fyllda till bredden med ungdomlig kärleksångest som underhåller likaså som de berör: för mig som älskar allt med en antydan till misär, går totalt i spinn över det här. Texterna är öppna och nästintill utlämnande om relationer som tar slut och kärlek som finns kvar fast den kanske inte borde: det är ett sökande efter något, kanske att hitta sig själv bland allt det andra som det finns antydningar till i "Kvart över två."

Musiken i sig är enkel och rak: det är finstämd, svensk pop när den är som allra bäst. Det som får det att sticka ut är Nadjas röst: hur skör den är och hur bra hon bär upp de här låtarna så de når hela vägen fram och skapar en helhet som är förträffande bra för att vara hennes första släpp med fler än en låtar. 

Med ett samarbete tillsammans med Jonas Lundqvist och den otroligt medryckande "Finast utan filter" var förhoppningarna för mig på hennes EP skyhöga och jag blev verkligen inte besviken. Det är som en förälskelse man försöker knuffa undan och förneka tills det inte går längre, och jag älskar varje sekund av det. 

Höjdpunkten kommer i "Ni Två." Den är en blandning av upbeat, medryckande musik och en text som tyder på allt annat än lycka. Det är så äkta, det känns precis som ett förhållande som trycker och skaver under huden. Som sagt, jag älskar det.

Jag är helt positiv om att framtiden för denna skönsjungande artist är ljus, det här är en EP som bevisar att det finns väldigt mycket potential och att öppen, hjärtskärande pop är lika mycket på tapeten nu som tidigare. Mer av det här inom den svenska musikscenen tack! x

 

Paramore på Cirkus i Stockholm, 7 juli 2017.

 

4,5/5.

 

Paramore har inte spelat i Sverige sen 2013 då de gjort en spelningen på Bråvalla festivalen. Med ett rykande färskt album, det mer indie/pop influerade "After Laughter" i bagaget gjorde det en otroligt hypead spelning på Cirkus i Stockholm i fredags: jag var där, med inga större förhoppningar om att bli golvad men gud så fel jag hade om den saken!

Jag har aldrig varit ett överdrivet stort fan av Paramore utan mest uppskattat de på håll medan andra dyrkat marken de gått på. Med senaste skivan gick jag ifrån att vara ett väldigt distant fan till att faktiskt bli ett fan av dem på riktigt då jag verkligen älskar den nya riktningen som de har tagit med deras musik.

Mixen av de glada instrumenten och hjärtskärande texterna funkar minst lika bra live. Utan något förband studsar bandet in runt kl 20 och drar igång med en av singlarna från senaste skivan, "Told You So," och konserten kickar igång på bästa sätt. Det märks att bandet har roligt uppe på scenen och att publiken väntat länge på det här då det är en skön stämning i rummet och en publik som stödjer upp bandet med sång och energi.

Det är en härlig mix av gammalt och nytt som känns intressant och roligt: ett band som tror på sin nya musik, men som ändå vill bjuda på hits som alltid går hem hos fansen. Material från deras self-tilted lyser med sin frånvaro med undantag för studsiga kärleksdängan "Still Into You," emotionella "Hate To See Your Heart Break" och dansvänliga "Ain't It Fun."

De äldre, mer klassiska låtarna får störst gensvar, men det nya materialet faller verkligen inte platt mellan hitsen. Lokalen fullkomligt kokar över när de river av "Misery Business" och bjuder upp ett fan ur publiken på scenen, det är ett tumult av energi och man vill att kvällen aldrig ska ta slut.

Bandet gjorde även en debut med "26" som är en väldigt öppen låt om den smärta som bandet gått igenom under de senaste åren. Låten har känslorna utanpå och publiken överröstar nästan Hayley i refrängerna, en otrolig kärleksförklaring till ett band som mer än någonsin behöver veta att de har stödet från deras fans. Det är vackert och lämnar många med tårar på kinderna.

Kvällen avrundas med att Zac spelar upp en låt från sitt andra band och sen går det över i "Hard Times," som också råkar vara min absoluta favoritlåt från den senaste skivan och bandet överlag. Det är precis som på skiva och jag kan inte göra annat än att flyga upp och dansa med tills den allra sista tonen ekar ut över ett energiskt Cirkus.

Det är en spelning som etablerar Paramore som ett av det allra mest intressanta banden just nu, men även ett bevis på att de nu har hittat tillbaka till musiken och nu är här för att stanna. x

Liam Gallagher - Chinatown

4/5.

 

Till skillnad från första singeln "Wall of Glass," är "Chinatown" avskalat och lågmält. Sången har fått lite mer fokus, men det finns återkommande partier då lugna gitarrer får allt fokus. Det är inte vackert och skört, det är ett mellanting av en ballad och upbeat med atmosfärisk touch och minnesvärd sång.

Liam Gallagher är en riktig personlighet och lite av den attityden går att återfinna i hans musik. Det är inte på långa vägar lika kaxigt som han själv, spår finns i texten och det är uppfriskande mot allt det som spelas på radion för tillfället. Skön rockmusik med en av den moderna tidens allra största sångare med ett otroligt CV i bagaget: Gallagher visar att han vet precis vad han håller på med.

Texten sänder ut flera olika perspektiver och tolkningar, det finns ingen tydlig röd tråd men det funkar ändå på något vis. Det är inte klyschigt och fånigt på något sätt, det är inte heller det bästa jag läst och hört utan en helt okej text till en låt som bärs av Gallaghers minnesvärda sång och det mjuka beatet och instrumenten.

Ännu ett bevis på att kommande skivan "As You Were" absolut kan visa sig bli en av årets höjdpunkter. x

Wolf Alice - Don't Delete The Kisses

4/5.

 

Bara veckor efter första singeln "Yuk Foo," släpper indie-rock bandet Wolf Alice från England sitt andra smakprov från nya skivan "Visions Of A Life" som kommer ut i september i år. Konstrasten mellan de båda låtarna är total: då "Yuk Foo" var skränig och rivig i både text och sound, är "Don't Delete The Kisses" drömmande och långsam.

Det är instrument som bärs av ett stillsamt, återkommande beat och atmosfäriska effekter som ger helheten illusionen av att det uppfattas som en dröm. Sången är inte alls lika rå och skrikig, utan det är en blandning av något klart, bräckligt i refrängen och något som är på snudden till tal i verserna: en kombination som visar upp sångerskan Ellies potential och att hon besitter förmågan att använda sin röst på flera olika sätt.

 

Texten är en berättelse om en person som frågar sig själv om den någonsin var menad att få uppleva kärlek: de långa verserna är scener om hur personen vill bjuda ut någon, hur awkward det kan vara och hur svårt det kan vara att ta första steget och hur man drar ner sig själv med onödiga tankar. Det framstår som att relationen aldrig riktigt fick chansen att faktiskt blomma ut, utan att sångens jag aldrig tog chansen men ändå vet att det var meant to be.

Det är vackert och rörande, en fin tolkning av hur svår kärleken kan vara. En rykande ärlighet som genomsyrar varje ord så man förstår precis hur det känns att befinna sig i den situationen. 

Wolf Alice är ett band på gränsen till att verkligen hit it big, och med den stundande skivan tror jag verkligen att det är deras tur att ta över världen med sin mångsidiga musik. x

Liam Gallagher - Wall of Glass

4/5.

 

Under min uppväxt har jag haft ett ganska sporadiskt förhållande till Oasis och deras musik. Jag har gillat det relativt ytligt och inte riktigt orkat gå igenom deras diskografi, men efter att Liam uppträdde tillsammans med Coldplay på Ariana Grandes "One Love for Manchester" konsert kände jag mig mer eller mindre tvungen att börja sätta mig in i det här bandet som är det allra största inom brittisk pop och rock.

Det här är det första smakprovet från Liam Gallagers stundande debut soloalbum "As You Were," som kommer ut senare i år, och det är underhållande rockmusik med ett riktigt trevligt gung och beat. Gallagher har redan gjort ett namn för sig genom Oasis, men det här bevisar att han mycket väl kan fortsätta under eget namn likväl. 

Inte vidare nyskapande överlag, men fortfarande otroligt underhållande och en stark låt rakt igenom. Det är funkigt, coolt och vasst: texten talar om någon som snart kommer få betala för gamla händelser: "one day you'll shatter like a wall of glass." Bryggan går ihop med refrängen bra och leder in till ett instrument-drivet funk tillsammans med Gallagher som upprepar "wall of glass" ett par gånger, det är bra mycket bättre än vad det kansker låter som att det är.

För någon som inte varit vidare insatt i Oasis är det här en bra ingångspunkt för att sen ta sig vidare genom den enorma låtskatt som bandet faktiskt har. Jag kommer defintivt se fram emot "As You Were" då det här är en av de starkaste och skönaste låtarna jag hört i år, och hoppas att hela albumet kommer visa upp samma kvalité och sköna sound som den här låten. x

Fall Out Boy - Champion

3/5.

 

Den andra singeln från Fall Out Boys nya skiva "Mania" är starkare än första smakprovet, "Young and Menace." Element som funnits med från tidigare släpp, "Save Rock & Roll" och "American Beauty/American Psycho" förekommer även här: instrument blandat med elektroniska inslag, och det fungerar fint. Produktionen för låten känns mer enhetlig än den andra singeln, det finns en tydligare tråd och det känns bara som att låten fått mer omtanke överlag.

Texten är något repetitive men den funkar också helt okej. Refrängens "If I can live through this, I can do anything" sätter sig direkt och kommer finnas kvar i timmar: första steget för att låten en dag ska kunna ses som sådär bra som jag vill att den ska vara, men ändå inte är.

Det är verkligen inte bandets starkaste låt på långa vägar med tanke på den imponerande diskografin de faktiskt har, men det är ett steg uppåt från röran som var "Young and Menace." Patrick får visa upp mer av den stora potentialen och talangen han faktiskt besitter som sångare, men det är som det finns ett filter över sången som får den att låta tystare än resterande instrument. Kan bara vara jag som hör dåligt, men det är som den är lite mer dämpad.

Fall Out Boy är ett band som kan så mycket mer än det här, men som det ser ut nu kommer de inte leva upp till deras egna rykte med den här skivan.

Sommar - 15 låtar för den riktiga sommarviben

Tänkte idag tipsa om lite låtar som verkligen är pricken över i:et för min sommar. Vissa låtar har en vibe som passar in extra bra vissa årstider, så här kommer några av mina absoluta bästa sommarhits! Innehåller inte så speciellt många sommarplågor eller Tomas Ledin, sad times, men det får räknas till sommaren ändå helt enkelt. Enjoy!

 

Young Guns - Infinity

The 1975 - The Sound

Markus Krunegård - Let's go nu är jag din yo

Lonely The Brave - Trick Of The Light

The Maine - Love & Drugs

Jonathan Johansson - Lätt att släcka '98

Young Guns - I Want Out

Deaf Havana - Boston Square

Little Jinder - Sommarnatt

Bastille - Pompeii

The Heirs - Ecliptic

The Maine - Like We Did (Windows Down)

The Japanese House - Clean

Håkan Hellström - Det kommer aldrig va över för mig

Bleachers - Rollercoaster

Halvtid: 25 bästa låtarna som släppts under 2017 so far.

Här kommer en lite försenad lista med de 25 bästa låtarna, enligt mig då, som släppts i år! Jag har inte tänkt gå in på djupet i det här inlägget och prata om låtarna, utan jag tänker låta dem tala för sig själv mer eller mindre. Vissa kommer jag ta upp i andra recensioner längre fram, så då kommer jag dela med mig lite mer tankar. 

Jag är otroligt nöjd med de släppen som kommit såhär långt, ska även göra ett inlägg om de skivorna som jag mest ser framemot som inte hunnit släppas ännu. Anyway, enjoy dessa godbitar! 

 

25. Clean Bandit ft. Zara Larsson - Symphony

 

 

24. Creeper - Black Rain

 

 

23. While She Sleeps - Silence Speaks

 

 

22. Lower Than Atlantis - I Would

 

 

21. Hundredth - Neurotic

 

 

20. Nadja Evelina - Ni Två

 

 

19. The Maine - How Do You Feel?

 

 

18. Decade - Human Being

 

 

17. DON BROCO - Pretty

 

 

16. Paramore - Hard Times

 

 

15. You Me At Six - Give

 

 

14. Creeper - Hiding With Boys

 

 

13. blink-182 - Misery

 

 

12. Lorde - Perfect Places

 

 

11. Nothing But Thieves - Amsterdam

 

 

10. Little Jinder - Kvicksand

 

 

9. Deaf Havana - Fever

 

 

8. Sorority Noise - No Halo

 

 

7. PVRIS - Heaven

 

 

6. The Maine - I Only Wanna Talk To You

 

 

5. Deaf Havana - Happiness

 

 

4. PVRIS - What's Wrong

 

 

3. Lorde - Green Light

 

 

2. The Menzingers - Livin' Ain't Easy

 

 

1. Deaf Havana - Trigger

 

The Amity Affliction - Can't Feel My Face

1/5.

 

Covers är antingen fantastiska eller hemska: det finns inget mellanting. Det är klart modigt när band vågar sig på att testa och ge liv och egna tolkningar åt andras låtar, men det är en fin tråd mellan att hedra artisten och att hela stampa all over verket.

Den här tolkningen av The Weeknds hit "Can't Feel My Face" här tyvärr till den andra kategorien mer. Jag har inget emot The Amity Affliction överlag, de står för bra grejer och jag gillar flera av deras låtar, men den här tolkningen är verkligen inte bra. De försökte sig på att göra något eget av det hela, blanda screamo med clean vocals som de gör med sitt egna material: det är nästan plågsamt att lyssna igenom, för det känns så illa behandlat och hur screamon finns med i bakgrunden under bryggorna: varför, varför, varför?

Sen får man också säga vad man vill om "Punk Goes Pop" då det brukar kunna vara allt från både genialt till banalt skräp. Det är en ambitiös tanke som faller helt platt och tråkig. De kan mycket bättre än det här, vilket de visade upp med sin cover på Lana Del Reys "Born To Die" för några år sedan. Den var bra - det är inte det här.

De får lite cred för att ha valt ett verk som går emot så mycket av den musiken de själva gör vanligtvis. Resten är bara nej.

The Killers - The Man

2,5/5.

 

Jag har inte haft ett vidare starkt förhållande till The Killers då jag mest uppskattat deras stora hits som alla andra. Det här är ett steg i en helt ny riktning som doftar disco och ett starkt beat, men det räcker inte hela vägen fram. Att byta sound är absolut alltid något som jag uppmuntrar då det är intressant att se i vilka riktningar redan etablerade akter kan ta sig, men det här är inte på långa vägar det bästa som bandet kan göra.

Texten känns lite löjlig, även om den är lätt att få på hjärnan och sen stanna kvar där i en evighet. Det är kanske också det enda med låten som faktiskt stannar kvar, för det andra är lätt att glömma bort. Går det att undgå att Brandon känner sig som The Man? Ytterst tveksamt, han har ju trots allt gas in the tank och money in the bank så han klarar sig nog bra.

Då jag precis börjat lyssna på låten ordentligt kan den här åsikten förändras med tiden, men just nu så är det inte helt och hållet något som jag uppskattar. Själva soundet på Brandons vocals är lite halvdant och känns som mycket av hans potential som sångare går till spillo.

Det känns som ett skoldisco som aldrig riktigt kommer igång, och det är inte det jag vill se från ett av de största rockbanden just nu. Får se om framtida släpp från deras nya skiva kommer float my boat bättre än vad den här låten gör. x

Fall Out Boy - Young And Menace

2/5.

 

Om det är något Fall Out Boy behöver lite cred för är att det är tydligt orädda för att prova på nya grejer. Inför deras stundande skiva, "Mania" har de valt att använda sig av mer elektroniska inslag vilket märks på den första singeln som då är "Young and Menace." Att det sen faller ganska platt och känns väldigt halvdant är en helt annan femma.

Det känns mest bara rörigt och som om bandet missar att visa upp vad de faktiskt går för. Potentialen till något mycket större finns där, men istället blir det den här labyrinten till låt som bara lämnar mig förvirrad och besviken. De kan ju göra så mycket bättre än det här, både till soundet och texten då den känns ganska tråkig överlag.

Första gången jag hörde den kunde jag inte ens lyssna hela vägen igenom för att det var så hemskt, men nu efter några lyssningar har den växt lite på mig. Mixen av slow sång och det sjuka droppet är fortfarande som ett varigt sår, men resten kan jag börja acceptera lite grann i alla fall. Andra singeln är bättre än det här och det kommer jag skriva om i ett annat inlägg, men om den här låten är något att gå efter så är 2017 inte Fall Out Boys år. x

Deaf Havana - Happiness

5/5.

 

Nu ska jag prata om en av de allra bästa låtarna som släppts i år. Som jag nämnde i mitt tidigare inlägg om de bästa skivorna som hunnit komma ut under 2017 skulle jag skriva närmare om en av låtarna från Deaf Havanas mästerliga "All These Countless Nights," och det är det jag tänkt göra nu.

"Happiness" är allt det som är bra med den brittiska musikscenen just nu. Eller så är det bara jag som tänder till över en emotionellt laddad låt för den delen. För om det är något som Deaf Havana gör bättre än något annat av banden på den brittiska rockscenen just nu så är det att få lyssnaren att känna något.

Vägen till den senaste skivan har varit kantad av ekonomiska kriser och personliga struggles, men bandet har bara kommit fram starkare och säkrare än tidigare, trots att de förlorade en av sina gitarrister som lämnade bandet i processen. Här är ett band som verkligen hittat sitt sound och som briljerar med det på ett sådant självklart vis.

Det här ett av de lugnare spåren på skivan som nu släppts som singel. Texten handlar om någon som hittat ett nytt förhållande och försöker sig på att vara lycklig, men som inte lyckas helt och hållet med det. Alkohol kommer i vägen för lyckan och hotar att förstöra allting som de byggt upp gång på gång, det är öppet och utlämnade på ett sätt som berör mig som lyssnare. En del av textraderna är så bra att jag inte kan göra annat än att applådera James Veck-Gilodis fenomenala vis att förvandla vardagscynism till något som går att förstå: hur gärna han vill vara glad, men att det ändå slutar med att han dricker och det tar död på allt det fina som han vill ha i livet.

Ett av de mest berörande stunderna kommer under andra versen, de två sista raderna "'cause all these countless nights I spent cowering in bed, 'cause I can't fight the voice that rings inside my head."

Det är en av de låtarna som fångar upp den emotionella röran i mig för den delen och som jag är säker kommer hamna högt när det här året väl är slut och ska summeras. x

Kodaline - Brother

5/5.

 

Kodaline är ett irländskt band som redan hunnit ta sig till sin tredje fullängdare. Brother är bandets första smakprov på den skivan, och jag kan inte göra annat än att tacka och ta emot. Det här är en blandning av det som gjort Kodaline så bra tidigare: sångarens känsliga, ljusa röst och bombastiska instrument men fortfarande det där generella, avslappnade tempot som gör låten likaväl perfekt att sova som att leva livet till.

Texten är en öppen kärleksförklaring till ett syskon som man inte lever samma liv som längre, men som man alltid kan räkna på ändå. Den är full av tilltro och förklaring om den ena var döende, skulle den alltid finnas där: "I got you brother." Det är vackert, att det finns syskonrelationer som är så fulla av ömsesidig kärlek.

Autotune är något jag inte annars är ett vidare stort fan av. Det är ytterst få som använder effekten på ett sätt som är bra eller skickligt, den artist jag kan komma på rak arm som gör det med någon form av finess är det effekten The Japanese House använder sig av på sin röst för det är fullkomligt geniala. Kodaline gör det inte alls i samma utsträckning på den här låten som hon gör i några av sina verk, men när det väl händer på de upprepade "Brother" sekvenserna är det hela höjdpunkten i låten. Jag vet inte vad det är, men jag älskar hur det låter.

Jag var relativt besviken på deras andra skiva då den första var en sådan härlig, uppfriskande känslosam samling med material. Om den här låten är något att gå efter så tror jag allt att bandets framtid bara är ljus. Det ska bli intressant och se om resten av skivan håller samma kvalité som just den här singeln, för då kan det här bli något riktigt, riktigt bra! x